Ny blogg då

Fick för mig att byta blogg. Min förra strular ända sen dom skulle krångla med adressen å greja. Lessnade å sket i att skriva, men får se nu då om jag skriver oftare när det är enkelt igen.

För dom som inte läst min andra blogg så är adressen: vera80.blogg.se


Jahapp, vad att skriva nu då.
Bara setat å slappat hela dagen. Har varit nere på sistone å det har tydligen inte gått obemärkt. En kompis sa idag att hon märkt att jag inte alls va mitt glada jag längre.
Känns tråkigt. Jag hade äntligen börjat bli lycklig å då rasar allt.
Nu orkar ju inte jag dra upp allt just nu, men mer otur än såhär önskar jag ingen.

Så många som dör runt omkring, det får en att fundera på ens värderingar i livet. Ger man verkligen allt varje dag till dom man älskar? Hur gör man livet mest värt? Kommer jag ångra nåt om någon nära försvinner ifrån mig?
Det känns som att man ska vara supermänniskan för att ens orka älska livet så mycke.
Sen ser jag på mamma å inser hur lätt allt egentligen är.
Hon är helt överlycklig så fort hon får äta chips å dipp. När hon fick gå ut bland folk på länge. När hon äntligen fick smaksinnet tillbaka. Hon kämpar å ser dom små små grejerna som vi alla friska tar för givet. Bara att känna gräset under fötterna, känna den friska luften tränga ner i ens lungor, att kunna höra rösten av dom man älskar hur än humöret är, smaken av jordgubbar på sommaren, den varma chokladen efter pulkaåkningen på vintern å värmen som möter en i hallen när man är som mest fryssen.

Varför ska allt vara så stressat, så försvårat, så allvarligt jämt
Varför inte bara skita i allt för en stund å verkligen känna efter, att leva. släppa allt annat.

Men det är svårare än det låter.
Man är så inne i all stress, ångest, framtid, dåtid, nutid, framgång, skolgång, ekonomi, tragedi.
I allt det glömmer vi att leva. Vi glömmer det som är viktigast. Oss själva


Ojdå, va poetisk jag är då så här på kvällskvisten. haha

Det va allt för denna gång